helg... eller ?
då var det snart helg, men för mig känns det konstigt. Jag jobbar kväll och har varit ledig i över en vecka. Jag blandar som ihop dagarna. Men vem har sagt att man måste vara ledig på helgen ?
Hur som helst så har det hänt lite. Jag ringde mormor igår för att fråga när jag kunde komma över (hon sover oftast mitt på dagen och jag vill inte störa ) men jag möttes av ett skippande svar att hon skulle åka in på akuten. Jag blev alldeles paff, stilla... fick inte fram mycket mer än att jag kommer och skjussar henne. Men det hade morfar redan åtagit sig. Så vi la på och jag bad henne ringa mig direkt hon visste något mer. och där stod jag. Ingen aning om hur länge det tog innan jag fick upp luren igen för att ringa till mamma och väl då bröt jag ihop. Satt i hallen länge och grät. Mamma kom tillslut och hämta mig och vi for upp till mormor. sen satt jag där, följde med henne på rönken och satt med henne på avdelningen. Enda tills hon sa att hon ville vila, då for jag hem. Jag kramade om henne och sa hur mycket jag ser upp till henne, att jag älskar henne och att hon är den bästa jag vet. sen gick jag.
Ringde mamma som hade gått ut med morfar och han bröt ihop. Han har alltså aldrig gråtit någonsin inför mamma men väl där bröt han ihop. Han berättade att mormor har gett upp. Och det är verkligen den sista alla trodde skulle ge upp. Hon har haft infarkter, cancer och alltid varit positiv fortsatt att träffa folk, dansat, åkt till Umeå utan att det har rört henne i ryggen. Men då morfar skjussade in henne igår hade hon sagt : Nu är det sista gången jag ser det här huset.
Just det får mig att känna mig så hjälplös. For dit i morse också och jag ser verkligen hru hon lyser upp då någon kommer in. Men hon är samtidigt så borta på något sätt. Då jag försöker peppa henne till något så biter det so minte på henne. Svårt att förklara men det rätta ordet är väl just hjälplös. Jag kan dock inte klandra henne för att ge upp.. efter så mycket motgångar så tror jag inte många skulle ha varit positiv. Men jag hoppas hon kommer igen, att hon har många år kvar att leva. För hon är trots allt den största förebild jag någonsin haft, den mest omtänksamma människa, den gladaste, varma, mest positiva människa.. den människan är bara borta för en stund tänker jag.. den positiva bara vilar och samlar kraft för att komma igen. Jag tror på dig mormor, du fixar det. som du alltid fixat det förut. Vi finns här allihopa och vi älskar dig! Du är familjens och hela släktens mittpunkt!
Hur som helst så har det hänt lite. Jag ringde mormor igår för att fråga när jag kunde komma över (hon sover oftast mitt på dagen och jag vill inte störa ) men jag möttes av ett skippande svar att hon skulle åka in på akuten. Jag blev alldeles paff, stilla... fick inte fram mycket mer än att jag kommer och skjussar henne. Men det hade morfar redan åtagit sig. Så vi la på och jag bad henne ringa mig direkt hon visste något mer. och där stod jag. Ingen aning om hur länge det tog innan jag fick upp luren igen för att ringa till mamma och väl då bröt jag ihop. Satt i hallen länge och grät. Mamma kom tillslut och hämta mig och vi for upp till mormor. sen satt jag där, följde med henne på rönken och satt med henne på avdelningen. Enda tills hon sa att hon ville vila, då for jag hem. Jag kramade om henne och sa hur mycket jag ser upp till henne, att jag älskar henne och att hon är den bästa jag vet. sen gick jag.
Ringde mamma som hade gått ut med morfar och han bröt ihop. Han har alltså aldrig gråtit någonsin inför mamma men väl där bröt han ihop. Han berättade att mormor har gett upp. Och det är verkligen den sista alla trodde skulle ge upp. Hon har haft infarkter, cancer och alltid varit positiv fortsatt att träffa folk, dansat, åkt till Umeå utan att det har rört henne i ryggen. Men då morfar skjussade in henne igår hade hon sagt : Nu är det sista gången jag ser det här huset.
Just det får mig att känna mig så hjälplös. For dit i morse också och jag ser verkligen hru hon lyser upp då någon kommer in. Men hon är samtidigt så borta på något sätt. Då jag försöker peppa henne till något så biter det so minte på henne. Svårt att förklara men det rätta ordet är väl just hjälplös. Jag kan dock inte klandra henne för att ge upp.. efter så mycket motgångar så tror jag inte många skulle ha varit positiv. Men jag hoppas hon kommer igen, att hon har många år kvar att leva. För hon är trots allt den största förebild jag någonsin haft, den mest omtänksamma människa, den gladaste, varma, mest positiva människa.. den människan är bara borta för en stund tänker jag.. den positiva bara vilar och samlar kraft för att komma igen. Jag tror på dig mormor, du fixar det. som du alltid fixat det förut. Vi finns här allihopa och vi älskar dig! Du är familjens och hela släktens mittpunkt!
Kommentarer
Trackback
